Kapitel 53- ''If it was meant to be it will be''
Justins Perspektiv
Alla satt på sjukhuset och var fortfarande chokade över nyheten. Det hade gått fyra dagar sen vi fick reda på att Jess låg i koma. Jag hade varit tvungen att åka iväg på några intervjuer men Nat hade haft killarna och sagt att det hade varit okej. Men jag vet att hon egentligen inte ville att jag skulle åka men jag var tvungen, det är mitt jobb. Zayn hade tagit hand om henne, och jag vet att hon gillade honom. Det var inget jag störde mig på, jag var glad att nat hade zayn när jag inte kunde vara där för henne.
Nat satt i min famn och kollade ut i tomma intet. Det hade hon gjort nästan hela tiden under dem här dagarna. Antigen suttit i min famn, eller när jag inte varit här i helt tyst och kollat ut genom fönstret. Jag vaknade plötsligt ur mina tankar när Nat började prata med mig. ”Justin” Sa hon tyst och kollade upp på mig med gråtfärdiga ögon. ”Ja babe, va är de” Sa jag lugnt och la bak en hårslinga bakom hennes öra som hade fallit fram framför hennes ansikte. Hon öppnade munnen men stängde den igen och tårar började rinna ner för hennes kinder. Jag kollade sorgset in i hennes vackra ögon och drog in henne i min famn. ”Shh, det är okej, det kommer bli bra” Sa jag lugnade och pussande henne i pannan. ”T-tänk om det inte blir bra, tänk om hon d-d-dör” Snyftade hon fram. ”Justin jag kommer inte klara av att någon till i mitt liv dör” Grät hon fram. Hon fick inte tänka sådär, jag hatade verkligen att se henne så här. ”Schh, babe du får inte tänka sådär” Sa jag och kollade in i hennes ögon. Jag tog mina händer på hennes kinder. ”Nat, du känner jess hon är stark, hon kommer klara det här. Ni ger aldrig upp eller hur” Sa jag och nat skakade sakta på huvudet. ”Hon kommer kämpa och det ska du också göra, okej! Jaag vill att du säger att hon kommer bli okej” Sa jag allvarligt men med mjuk röst. Jag tog ner ena handen och lät min andra vila mot hennes käke medan jag torkade bort tårarna med min tumme. Nat stängde sina ögon sakta och tog ett djupt andetag. Hon öppnade dem och kollade på mig. ”Jess kommer bli okej” Sa hon.
Jag log och kysste hennes fuktiga läppar. ”Jag älskar dig” Sa jag. Ett litet leende kom fram på hennes läppar. ”Jag älskar dig också” Sa hon och la sedan huvudet mot mitt bröst. Efter några minuter hörde jag hur nats andetag blev djupare och jag förstod att hon hade somnat. Jag släppte ut en lättad suck eftersom att nat inte hade sovit på fyra dagar.
Nats Perspektiv
”Vad skulle du gjort om jag dog” Sa Jess när vi satt som åttaåringar på bryggan på mitt sommarställe. Jag vände långsamt huvudet mot henne. ”Jag skulle gråta i flera år, ingen skulle kunna göra så att jag mådde bra igen” Sa jag tyst. ”Vad bra att jag inte kommer dö da, för du och jag kommer leva föralltid” Sa hon och log. Jag log tillbaka. ”Varför ser du inte övertygad ut” Sa hon och la huvudet på sned. ”För mamma har sagt att alla dör” Sa jag ledset. ”Alla dör förutom du och jag, för att när man är bästa, bästa, bästa kompisar så kan den ena inte dö. Eller hur?” Sa hon och kollade på mig. ”Nää, för då är dem inte bästa kompisar längre” sa jag glatt över att ha insätt att vi aldrig kommer dö.
Jag tog ett djupt andetag och öppnade sakta upp ögonen. Jag log åt det som jag precis hade tänkt på, men när jag kände den hemska lukten och insåg at jag satt i en sjukhus korridor kände jag snabbt hur det började brännas bakom ögonen. Tårarna började rinna ner från mina kinder. Jag blev så sur på mig själv för att jag aldrig kunde tänka positivt på sånt här. Jag tänkte alltid vad händer om hon dör, kommer jag klara mig utan henne och tänk om hon verkligen dör på riktigt. Men jag kunde inte få bort dem där tankarna ifrån mitt huvud, hur mycket någon ens försökte. Och att jag inte visste vart hon låg i detta stora sjukhus gjorde saken bara värre. Jag behöver träffa henne nu, jag behöver visa att jag finns här, att jag behöver min vän, att hon inte kan lämna mig här ensam. Jag ställde mig snabbt upp och kände hur hjärtat bultade hårt i bröstet. Jag vände om för att se om Justin var bakom mig, men det var han inte. Vart var Justin!? Jag kollade mig virrigt om kring och började snabbt gå bort till dörrarna i slutet av korridoren. Varför försvinner alla från mig! Jag började springa, men jag visste inte vart. Jag bara sprang och sprang. Tårarna rann och jag andades snabbt. Jag behövde hitta dem, men varför var dem ingen stans. Jag stannade t värt och kollade åt alla håll. Jag vet inte vad som hände med mig men allt bara rasade, det var som att få tusen tegelstenar på mina axlar. Jag föll ihop mitt på golvet. ”Nej, nej, nej” viskade jag tyst för mig själv. Jag hörde en röst komma närmare, men jag hörde inte vem det var och det personen sa kunde jag häller inte tyda. Snart kände jag två armar runt min kropp. ”Nat hur är det, vad har hänt” Hörde jag en orolig röst säga. ”Varför, varför försvinner alla från mig” Sa jag tyst medan jag försökte andas under alla tårar. ”Så ja, det är lugnt nat jag är här” Sa Zayn. Jag ville säga så mycket, skrika berätta att jag inte alls har någon, men jag fick inte fram ett ord. Det var som att jag hade blivit stum.
