Kapitel 53- ''If it was meant to be it will be''


Nats Perspektiv
”Vad skulle du gjort om jag dog” Sa Jess när vi satt som åttaåringar på bryggan på mitt sommarställe. Jag vände långsamt huvudet mot henne. ”Jag skulle gråta i flera år, ingen skulle kunna göra så att jag mådde bra igen” Sa jag tyst. ”Vad bra att jag inte kommer dö da, för du och jag kommer leva föralltid” Sa hon och log. Jag log tillbaka. ”Varför ser du inte övertygad ut” Sa hon och la huvudet på sned. ”För mamma har sagt att alla dör” Sa jag ledset. ”Alla dör förutom du och jag, för att när man är bästa, bästa, bästa kompisar så kan den ena inte dö. Eller hur?” Sa hon och kollade på mig. ”Nää, för då är dem inte bästa kompisar längre” sa jag glatt över att ha insätt att vi aldrig kommer dö.
Jag tog ett djupt andetag och öppnade sakta upp ögonen. Jag log åt det som jag precis hade tänkt på, men när jag kände den hemska lukten och insåg at jag satt i en sjukhus korridor kände jag snabbt hur det började brännas bakom ögonen. Tårarna började rinna ner från mina kinder. Jag blev så sur på mig själv för att jag aldrig kunde tänka positivt på sånt här. Jag tänkte alltid vad händer om hon dör, kommer jag klara mig utan henne och tänk om hon verkligen dör på riktigt. Men jag kunde inte få bort dem där tankarna ifrån mitt huvud, hur mycket någon ens försökte. Och att jag inte visste vart hon låg i detta stora sjukhus gjorde saken bara värre. Jag behöver träffa henne nu, jag behöver visa att jag finns här, att jag behöver min vän, att hon inte kan lämna mig här ensam. Jag ställde mig snabbt upp och kände hur hjärtat bultade hårt i bröstet. Jag vände om för att se om Justin var bakom mig, men det var han inte. Vart var Justin!? Jag kollade mig virrigt om kring och började snabbt gå bort till dörrarna i slutet av korridoren. Varför försvinner alla från mig! Jag började springa, men jag visste inte vart. Jag bara sprang och sprang. Tårarna rann och jag andades snabbt. Jag behövde hitta dem, men varför var dem ingen stans. Jag stannade t värt och kollade åt alla håll. Jag vet inte vad som hände med mig men allt bara rasade, det var som att få tusen tegelstenar på mina axlar. Jag föll ihop mitt på golvet. ”Nej, nej, nej” viskade jag tyst för mig själv. Jag hörde en röst komma närmare, men jag hörde inte vem det var och det personen sa kunde jag häller inte tyda. Snart kände jag två armar runt min kropp. ”Nat hur är det, vad har hänt” Hörde jag en orolig röst säga. ”Varför, varför försvinner alla från mig” Sa jag tyst medan jag försökte andas under alla tårar. ”Så ja, det är lugnt nat jag är här” Sa Zayn. Jag ville säga så mycket, skrika berätta att jag inte alls har någon, men jag fick inte fram ett ord. Det var som att jag hade blivit stum.
